Nr: 002

Anne-Lee Mellström

Under många år gick hennes eufori via guldmedaljer och styrkeuppvisningar på en åtråvärd idrottsscen. Hon har sedan barnsben varit den duktiga flickan som fått sin efterlängtade bekräftelse genom fysiska utmaningar. Möt här en av Sveriges främsta kvinnliga basketspelare genom tiderna. Prestationsmaskinen Anne-Lee Mellström. En stålkvinna som i samma kropp också kan vara liten och rädd. Men för rädsla krävs mod. Och kärleken till och från en basketboll kan växlas in mot personlig utveckling. Ambitionen och den starka viljan att ta sig själv från landskamper, SM-guld till inre livskamper och trygghet blev en drivkraft. Men förebilderna har lyst med sin frånvaro under resan. Vuxenvärlden svek. Något som i och för sig inte behöver stå i vägen för en vinnarskalle. En tuff, lång, musklig och stark vinnarskalle. Som ter sig lika älskvärd, grann som bedårande. Hon ser sig inte själv som en förebild. Inte alls. Men ingenting kan kännas längre ifrån sanningen.

– Jag har inte gjort något märkvärdigt för mänskligheten. För att få uppmärksamhet och stå i centrum ska man ha gjort något stort. Vad har jag att berätta? Det där är en känsla som förföljer mig. Jag vet på samma gång med mitt intellekt att jag har bra saker att komma med, att jag jobbat hårt och haft goda avsikter. Här går inte förnuft och känsla hand i hand för mig, säger Anne-Lee och ler.

I Visby under storhetstiden i slutet av 80-talet. En fruktad forward och nyckelspelaren Anne-Lee från den berömda SM-finalen då hon gjorde helt overkliga 42 poäng och starkt bidrog till att Solna Vikings lyckades vinna.
I Visby under storhetstiden i slutet av 80-talet. En fruktad forward och nyckelspelaren Anne-Lee från den berömda SM-finalen då hon gjorde helt overkliga 42 poäng och starkt bidrog till att Solna Vikings lyckades vinna.

Hon skrattar mycket och ler åt sig själv, och det finns en glimt i ögat hos Anne-Lee, som vet hur hon kan få andra att skratta. Hon äger en förlösande humor i sina betraktelser och bryter på en sjungande västkustska (halländska) – parat med sin sorg. I hennes budskap ligger ett äkta allvar och en djup känsla av att vara liten. Obetydlig. Du vill trösta henne och säga att nej, nej, så är det inte alls. Och man undrar varför hon känner så? Samtidigt är Anne-Lee just så medveten om sina akilleshälar. I mötet med henne är hennes utstickande skärpa om sig själv på gränsen till det okända. Insikterna bottnar utan tvekan. Detta är en människa du kan lita på. Men det har inte kommit gratis.

”Jag ser mig inte själv som en förebild”

– Att jag har haft så svårt att hitta förebilder tror jag bottnar i hur jag växte upp. Jag hade inga vuxna vägledare, lärde mig aldrig att få det, och det sitter i. Som barn och ungdom måste man få förtroendet hos vuxna genom att de lever som de lär. Det som kommer ut ur munnen är det jag på riktigt måste kunna se och som sedan ger stark trovärdighet, säger Anne-Lee. Jag har istället för att ha en trygg hand att hålla i alltid jämfört mig med andra under årens lopp. Tävlingsmänniskan i mig har gjort att jag har tänkt: ”Kan hon så kan jag.” Det har drivit mig mer än något annat.

Anne-Lee är petnoga med hur hon formulerar sig. Hon väger orden i vågskål i sin ambition att vara nyanserad och exakt. Hon pausar gärna och ofta i samtalet för att hitta den korrekta innebörden så att sammanhanget helt stämmer. Hon utsöndrar en känsla av att det inte får bli fel. Men detta bidrar i sin tur med att hennes budskap är ärligt och ger mottagaren på andra sidan en säkerhet. Anne-Lee skapar tillit i sin jakt på den precisa betydelsen.

”Jag hade inga vuxna vägledare”

– Det du själv har behövt och törstat efter kanske blir din största styrka genom att du själv utvecklar egenskaper och verktyg som du annars skulle slarva med. Om du inte har en plattform av vägledning som gör dig självklar kanske du inte ska vara arg över det trots allt, även om det kan finnas mycket sorg och ledsamhet i det. Sorg är lättare än ilska och är något jag dessutom kan bearbeta och jobba med då jag sörjer i lugn och ro. Sorg är mer läkande än ilska, säger Anne-Lee.

En milstolpe. Landslagstjejen och den viktiga kuggen i baskethjulet. Anne-Lee har precis spelat sin 100e landskamp i Spanien 1987.
En milstolpe. Landslagstjejen och den viktiga kuggen i baskethjulet. Anne-Lee har precis spelat sin 100e landskamp i Spanien 1987.

Rent idrottsligt har basketlegenden och superstjärnan Michael Jordan – på pappret – varit en förebild. Han är en stereotyp att se upp till i det onåbara och som äger egenskaper som kan verka overkligt utmanande för åskådaren. Den fysiska förmågan genom att kunna träna så hårt som han gjort och samtidigt vara mentalt stark är en kombination svår att slå resultatmässigt. Anne-Lee menar att talang bara är en bisak; man måste snarare ägna sig åt svett och tårar och att träna med en aldrig sviktande kontinuitet för att lyckas ta sig fram. Hon tror att den ansträngningen inte alltid är enkel att uppskatta för den oinvigde – utan tagen för given. Man måste uppleva den här kampen och idrottsliga elit-verkligheten själv för att på riktigt förstå vilka parametrar som avgör vem som lyckas nå ända fram.

– Det finns en glitter och glamour kring idrotten som är fantastisk, och har man varit i den världen så är det så stort. Idrott är känslor. Man får agera. Man får visa sig glad. Arg. Svettig. Du kan blöda och skrika, och du kan i princip visa dig naken utan att någon reagerar eller tycker illa vara. Lyckas du i den kulturen är det som att sväva på moln, en enorm kick och mycket glädjerus. Jag kan tänka mig att skådespelare och artister som får ros och stående ovationer efter ett intensivt och uttömmande framträdande upplever samma sak. Precis som en företagsledare känner stor tillfredställelse när vinsten ökar och aktierna åker upp på börsen. Men så finns det ju också en baksida…

Stark och kraftfull redan som 13-åring. Anne-Lee kör runt med minstingen i familjen, lillasyster Malin, som blev lite yr efter ”vansinnesfärden i skottkärran”.
Stark och kraftfull redan som 13-åring. Anne-Lee kör runt med minstingen i familjen, lillasyster Malin, som blev lite yr efter ”vansinnesfärden i skottkärran”.

Anne-Lee förklarar att det är väldigt lätt att dras med i ruset. Man blir identifierad med sin prestation och idrott, och det är där man blir en person. Och visst, så länge allt flyter och går bra är det frid och fröjd, men vad händer om man drar på sig en skada? Eller får relationsproblem? Vad gör man när applåderna har tystnat? När man måste kliva ned från podiet?

– Livet kan bli jättesvårt att hantera den dagen du ska kliva av scenen och lamporna har släckts. Den personliga utvecklingen har halkat efter, eller kanske inte ens existerat, för under tiden du har presterat i din idrott har du inte sett nyttan av den delen av ditt liv. Och så plötsligt ska du navigera dig själv i en djungel bland vanliga rutiner, karriär och familjeliv, vilket kan te sig helt främmande och nytt. Det kan bli vilset – för att uttrycka mig milt.

Anne-Lee menar samtidigt att en förutsättning för att lyckas med sin fysiska prestation är just det faktumet att man är duktig på att fokusera på idrotten när man är i sin träning. Men att kunna avskärma sig och ha en karaktär av att kunna träna hårt innebär inte att man ska ignorera resten av sitt liv och vem man är. Det är nödvändigt att titta på sig själv från ett nytt håll och börja lära känna sig själv som person.

– Ta Mike Tyson! Han som slog hårdast i världen. Han tog just med hela sitt personliga hat in i ringen, enligt mig. Det var just på grund av sin ilska och hatet i bagaget som avgjorde att han kunde slå hårdast i världen. Hans rätt galna drivkrafter blev hans succé. Men han skulle ha behövt ta hand om sin vrede och sorg för att ha en jämnare karriär och stabilare utveckling. En del blir provocerade av att ta i detta; man vill inte peta i det som ligger bakom eller puttrar i grytan. Visst, topparna hade kanske kapats, och hans karriär hade nog sett annorlunda ut, men jag tror att han hade lyckats ännu bättre under en längre tid i alla delar av sitt eget liv. Let’s face it: Elitidrott handlar mycket om att kunna plåga sig själv maximalt. Då kommer du upp på listorna. Det är rätt bra att ha en destruktiv självbild. Detta vet jag.

VÄNSTER: Gänglig tonåring tidigt i karriären. En reflekterande och vetgirig Anne-Lee på väg att bli vuxen. Sent 70-tal hemma i Kungsbacka. HÖGER: Anne-Lee arbetar i dag som metacoach. Hon hjälper bland andra idrottare att nå sina mål genom att självförverkliga sina drömmar.
VÄNSTER: Gänglig tonåring tidigt i karriären. En reflekterande och vetgirig Anne-Lee på väg att bli vuxen. Sent 70-tal hemma i Kungsbacka.
HÖGER: Anne-Lee arbetar i dag som metacoach. Hon hjälper bland andra idrottare att nå sina mål genom att självförverkliga sina drömmar.

”Det är rätt bra att ha en destruktiv självbild som elitidrottare”

Anne-Lee har ägnat många år åt att titta på sina egna drivkrafter, sin bakgrund och sin barndom. Hon levde själv under väldigt lång tid med förbundna ögon och i ständig rörelse framåt för att mota bort sin egen ångest och sin ensamhet. Hon hade förvisso de givna fysiska grundförutsättningarna för att lyckas som elitidrottare; det gick lätt för henne med idrott, men hon var också ett övergivet barn som ständigt sökte kärlek och bekräftelse. Hennes näring fick hon genom idrotten. Uppskattningen hon upplevde kom från idrotten. Känslan av att vara värd något kom från idrotten. Hon tyckte att hon dög på grund idrotten. I stort sett allt som då var symboler för välmående och framgång kom genom 3-poängare, snabba returer och hårt försvar på basketplanen. Vändningen kom när hon vid 27 års ålder blev gravid med sitt första barn, Zelda.

– Jag kunde för första gången inte träna, och något starkt inom mig började verkligen att pocka på. Livet. Jag behövde gå i terapi. Det riktiga uppvaknandet om vad allt detta betydde kom dock efter flera år av terapi. Hade jag kunnat se detta tidigare hade jag kunnat njuta mer, för jag vet idag att det är så viktigt att kunna njuta när du presterar. Jag hade också kunnat få ett annat perspektiv på vem jag var, och jag hade kunnat vara en bättre människa. Jag var så identifierad med min idrottsliga insats och att duga, men den innersta kärnan som handlade om att jag ville bli älskad blev så tydlig när jag väntade Zelda. På så sätt var hon en alldeles magisk gåva. Förutom att hon var det sötaste och mest fantastiska jag hade sett. Före Zelda landade jag aldrig i mig själv som människa, konstaterar Anne-Lee. Jag var aldrig superglad över mina bedrifter på planen, snarare nöjd och lite glad.

”Livet kan bli jättesvårt när lamporna har släckts”

Innan Anne-Lees första dotter sedan kom till världen hade hon ankrat i att hon inte var vatten värd om hon hade en dålig match. Hon hade greppat tag i den känslan med hull och hår. Hon såg inte sitt äkta värde som människa. Det nya livet fick henne äntligen att inse att hon inte längre bara skulle behöva vara älskad på grund av sin prestation. Hon omvärderade sin livskvalitet radikalt. Säcken som hon hade burit runt på sedan barnsben började kännas blytung. Den nyblivna mamman var dränerad av all energi som gått åt till att få bevis och bekräftelse. Den kärlekstörst hon så länge kämpat för att släcka började ta på krafterna.

– Hade jag kunnat få bearbeta mitt liv som barn och vad som hände hemma hos oss hade jag mått mycket bättre. Jag trodde – vid 16 års ålder – att jag lämnade hemmet för att spela basket. Jag blev ju ”basketstjärnan”. Jag var ”basketstjärnan”. Men jag lämnade hemmet för att jag ville vara någon annanstans.

Lilla rara Kungsbacka-tösen Anne-Lee var ordentlig och ambitiös redan som mycket liten. Hon lärde sig klockan långt innan hon började skolan före alla andra. ”Jag var frågvis, ifrågasättande och mycket nyfiken från det att jag föddes, tror jag.”
Lilla rara Kungsbacka-tösen Anne-Lee var ordentlig och ambitiös redan som mycket liten. Hon lärde sig klockan långt innan hon började skolan före alla andra. ”Jag var frågvis, ifrågasättande och mycket nyfiken från det att jag föddes, tror jag.”

Anne-Lee föddes som nummer två i en syskonskara om tre flickor. Pia var tre år äldre, och lilla Malin fyra år yngre. Närheten i ålder gjorde att Pia och Anne-Lee fick mer gemensamt helt naturligt, även om kärleken till Malin alltid varit lika stor. Flickorna växte upp tillsammans med mamma Dagmar och pappa Gösta i en lägenhet i ett trevåningshus i Kungsbacka i Halland, nära Göteborg. Bostadsområdet ringade in en ”skogig” innergård som blev en samlingsplats för lek och spring bland grannbarnen och för Anne-Lee och hennes systrar. Systrarna höll jämna steg med varandra och ägnade sig åt roliga äventyr och hade mycket fantasi och pyssel i sin lilla trio. Familjen levde under knappa ekonomiska förhållanden, och de hade inte råd med resor under loven eller påkostade aktiviteter och utsvävningar i vardagen, men det var inget som Anne-Lee funderade så mycket på. Det var så det såg ut för henne och hennes familj. Varken mer eller mindre. Detta var just inte vidare komplicerat. Det som däremot skuggade tillvaron var pappans drickande och mammans medberoende. Om idrottsprestationerna kom att bli en identitet för Anne-Lee var en alkoholmissbrukande elefant i en porslinsbutik – eller en flodhäst i vardagsrummet – det som ramade in livet och skapade en identitet hemma hos henne. Hemligheterna som pågick bakom fasaderna i barndomshemmet kom att prägla hennes självkänsla och självbild, ja, hela hennes liv. Men det som då var hemligheter är inga hemligheter längre. Även om alla sår inte har läkt. Hanterbara – absolut. Svar ja. Men de kommer aldrig att helt läka.

I väntan på tomten. Anne-Lee minns sina barndoms jular med både glädje och sorg. Året är 1963 i Kungsbacka tillsammans med storasyster Pia.
I väntan på tomten. Anne-Lee minns sina barndoms jular med både glädje och sorg. Året är 1963 i Kungsbacka tillsammans med storasyster Pia.

”Att leva som en missbruksfamilj är när föräldrar valt en kemisk produkt före sitt barn”

– Det är inte alls dramatiskt att prata om nu, men som barn blir man så påverkad när trauman och besvikelser inte får finnas och bearbetas. Det handlar ju om att destruktivitet påverkar dig på ett omedvetet plan och finns med dig hela livet om du inte tittar på det, och livet blir begränsat på olika sätt. Vill du bli en hel människa måste du dyka ned i ursprungsproblemen för att sedan kunna lämna dem åt handlingarna. Jag har haft svårt att lita på människor, och det är väldigt lätt att bli medberoende just för att du har så dålig koll på dina egna känslor. Människosynen blir på så sätt förvriden, och det jag känner blir fel och inte heller förankrat i verkligheten. Skaffar du sedan själv barn – utan att ha rensat ditt eget system från slaggprodukterna – för du vidare problem och beteenden omedvetet och skapar en kultur i generationer som blir som en del av ditt DNA.

Anne-Lees mamma är död sedan många år, men hade hon varit i livet hade Anne-Lee haft kontakt med henne idag. Hon beskriver sin mamma som deprimerad och därmed passiv, något som skapade en viss besvikelse hos Anne-Lee då upplevelsen blev att mamman inte gjorde något, inte brydde sig. Men Anne-Lee har förlåtit sin mamma då hon idag istället förstår hur panikslagen och orolig hon måste ha varit. Däremot är kontakten med pappan bruten sedan tio år tillbaka – ett vuxet och medvetet val som Anne-Lee inte fattat i affekt utan som snarare varit en nödvändighet för att kunna titta sig själv i spegeln. Valet har aldrig handlat om att göra något mot sin pappa utan för henne själv och sitt eget välmående.

”Jag har berättat sanningen om bråken, slagen och supandet”

– Jag har behövt överleva kort och gott, precis som jag behövde klara mig när jag var barn och tonåring i min destruktiva familj och som gjorde att jag utvecklade en superkraft rent fysiskt. Jag fick höra av mina föräldrar saker som att jag eventuellt var ”överintelligent” – bara för att jag var nyfiken, öppen och frågvis, och för att jag kunde läsa och skriva när jag var fem. Jag blir så förbannad när jag tänker på detta förtryck. Man fick inte vara känslig och skör; då blev man avfärdad som ”sjåpig”.

Vänster: ”Mina älskade döttrar.” Anne-Lee står sina flickor nära. Det är två år mellan lillasyster Agnes till vänster, längst och den blondare av systrarna. Förstfödda och segervissa Zelda till höger i bild. Höger: ”Jag och min älskade son William.” Från en av familjen Mellströms utlandsresor tillsammans. Kärlek bryter igenom mellan mor och son i New York under höstlovet i oktober förra året.
Vänster: ”Mina älskade döttrar.” Anne-Lee står sina flickor nära. Det är två år mellan lillasyster Agnes till vänster, längst och den blondare av systrarna. Förstfödda och segervissa Zelda till höger i bild.
Höger: ”Jag och min älskade son William.” Från en av familjen Mellströms utlandsresor tillsammans. Kärlek bryter igenom mellan mor och son i New York under höstlovet i oktober förra året.

Ju ”sjåpigare” Anne-Lee fick höra att hon var desto större muskler fick hon. Desto mer tränade hon. Hennes superåtta till idrottsmotor smordes in i dyr olja varje dag, mer och mer, till dess att ingen kunde slå henne på fingrarna längre. Hon blev absolut bäst i basket under sin karriär. Inte en enda baskettokig ung tjej under 80-talet missade vem Anne-Lee Edwardsson var. Hon var atleternas atlet. En förebild och lite omänsklig. Det var då. Året är 2015 och Anne-Lee har bytt ut basketarenorna till ett tryggt hus i ett område där hon älskar att bo och vara, i Norra Ängby i Bromma utanför Stockholm. Men kanske att hon ändå allra helst skulle vilja bo i Holland – mitt i en stor tulpanodling. Favoritblomman alla kategorier. Men bara om hon får ta med sig yogamattan och familjens Runnö, en 70-talsbåt, med fyra kojplatser. Närheten till havet lockar och drar alltid. Hon och hennes man, Peter, med deras två döttrar, 23-åriga Zelda och 21-åriga Agnes samt 16-årige sonen William, lever en tillvaro långt ifrån den som Anne-Lee själv växte upp i. Flickorna har nu flyttat ut och pluggar på andra orter, men hela familjen har sedan många år sin fasta punkt i huset i det rätt pastorala landskapet där de bor, prunkande, välmående och naturskönt, med trevliga och civiliserade grannar. Anne-Lee och Peter hittade hit redan som nyblivna föräldrar, ett bostadsområde som många vill till, och där villapriserna skjutit i höjden. Men för Anne-Lee handlar idyllen i första hand om sunda och medvetna val – om harmoni i en vardag som styrs av fungerande relationer, arbetsro i skolan för sina tre barn och om jobb och uppgifter som fyller mening. Om kärlek och respekt för varandra. Villa eller lägenhet. Trädgård eller innergård. Bromma eller inte. Idyllen sitter främst i bröstet.

Systrarna Edwardsson från paradisön Strandön i Bohuslän, där familjen hyrde stuga under några somrar samtidigt som pappa Gösta jobbade där under 1960- och 70-talen. Anne-Lee, som har ”blandade känslor” när hon minns tillbaka på den här tiden, är till höger i bild.
Systrarna Edwardsson från paradisön Strandön i Bohuslän, där familjen hyrde stuga under några somrar samtidigt som pappa Gösta jobbade där under 1960- och 70-talen. Anne-Lee, som har ”blandade känslor” när hon minns tillbaka på den här tiden, är till höger i bild.

– Att leva i ett missbruk eller som en missbruksfamilj är att föräldrar valt en kemisk produkt före sitt barn; redan där är ju skillnaden gigantisk om man jämför med hur jag själv valt att leva mitt liv. Mina egna barn är inte så brydda om vare sig det ena eller det andra, som exempelvis vad vi jobbar med eller vilka bilar vi kör runt i, utan de lever sina liv och gör sina aktiviteter i en vardag som rullar på för dem. När dina egna problem inte pyser över på dina barn kan du bli en mogen vuxen. Och dina barn slappnar av och behöver inte skjuta ut tentaklerna. Om bearbetningen aldrig äger rum slutar det med att barnet blir förälder till sin förälder eftersom föräldern aldrig växer upp utan förblir ett litet barn själv. Detta är de glömda barnens traumatiska lott – och orättvisa värld.

Anne-Lee fick inte visa ilska när hon var barn utan att få stryk. Hon fick slag på bara huden – som feedback på sina normala känsloyttringar. Hon beskriver inte bara slagen som tortyr; det största straffet var att inte bli sedd eller hörd i en naturlig mänsklig upplevelse som att bli arg. Som att bli förbjuden att skratta, gråta eller hosta. Eller klia sig på armen.

– Jag kan prata med mina barn om hur allt det här har varit. Jag har berättat sanningen om bråken, slagen och supandet. De har ju självklart också undrat. Men jag har aldrig uppmanat dem till att inte själva ha kontakt med sin morfar; hur deras kontakt ska se ut är något som de måste få välja själva. Jag förstår om de eventuellt känner en sorg över att inte ha kontakt med sin morfar eftersom mormor dessutom försvann när de var jättesmå. Men så här ser livet ut, och hur gärna man än vill att saker ska se ut på ett annat sätt går det inte att ljuga om sanningen. Den måste alltid fram, förr eller senare. Och det är vansinnigt skönt att kunna vila i den. Sanningen är befriande. Läkande.

Hur klichéartat det nedanstående nu än kommer att låta är det förmodligen trots allt ändå inte en slump att Anne-Lee vigt sitt vuxna liv åt egna terapier för att sedan arbeta som coach, processledare och med teamutveckling. Hon har utbildat sig och jobbat intensivt med sitt tunga bagage, för att idag leda andra. Hon har följaktligen gjort vinsten att kunna njuta mer av sitt eget liv – och i stunden. Arbetet som hon lagt ned har belönat sig för flera.

– När min pappa drack och min mamma blev så sjukligt medberoende som hon blev och fick – som man sa på 60-talet – ”svaga nerver” försvann hon in i en egen värld med ångest och var tvungen att äta valium för att orka. Hon åkte in på psyket, kom ut igen och så in igen. Då var det mer en institution som inte kanske hjälpte på samma sätt som psykiatrin eventuellt skulle ha gjort idag.

Anne-Lee har under åren givit flera föreläsningar om sin karriär som elitidrottare och samtidigt presenterat sin smärtsamma barndom som hon öppenhjärtigt delat med sig av för att också stötta andra.
Anne-Lee har under åren givit flera föreläsningar om sin karriär som elitidrottare och samtidigt presenterat sin smärtsamma barndom som hon öppenhjärtigt delat med sig av för att också stötta andra.

Anne-Lee berättar att hon fortfarande kan bli skeptisk när hon möter människor som hanterar allt med humor – trots att hon själv har nära till skratt och humorn som ett av sina starkaste vapen. Men hon ifrågasätter ”clownen”, som kan dyka upp på jobbet, på festen eller som granne. Bubblan spricker och den ständiga frågan kommer som ett brev på posten: Har den där ”clownen” ett missbruk i botten?

– Jag kan undra vad som döljer sig bakom den fasaden. För mig blir det falskt och ljugigt när någon drar fram dragspelet för att den fått lite för mycket innanför västen, eller om någon börjar spexa och blir extremt rolig efter några drinkar. Och ser jag detta under dagtid blir jag väldigt upprörd. Höjden av medberoende är ju också när du påtalar att någon har druckit för mycket och du själv får tillbaka att du har fel eller får på dig att du är en ”bråkstake”. Som att du själv är boven. Det är så typiskt och symptomatiskt att människor som lever i självbedrägerier blir förbannade och skyller ifrån sig. Detta gäller ju inte bara självförnekande alkoholister.

”Jag har vågat vara sårbar”

Rollen som rebell är vardagsmat för Anne-Lee. Gudarna ska veta att hon har reagerat och undrat. Men när hon har undrat för mycket har skammen satt käppar i hjulen, och hon har med fördel försetts med munkavle. Och hon har trott att hon ägt en vip-stol i skamvrån. Trots att Anne-Lee är just den som i dramat reagerat sunt på osunda beteenden och fenomen. Tala är silver och tiga är guld. Inte längre. Anne-Lee anser att den dagen vi tystnar är vi förlorade. Problemen går endast att komma åt genom samtal och identifikation. Och vad gäller barn som tvingas umgås och vara bredvid en full förälder drar hon sig inte överhuvudtaget. Hon menar att det är fullständigt oacceptabelt att ett oskyldigt barn blir ”injicerad” något som de absolut inte har bett om. Inget barn ber om att vara med en berusad vuxen. Hon har själv vid ett flertal tillfällen agerat för att försöka rädda ett barn.

– Det är så viktigt att barnet förstår att säga till sig själv: Detta är inte mitt problem överhuvudtaget. Utan min pappas. Eller min mammas. Det är så avgörande att riktigt inse när någon annans problem inte tillhör dig själv. Det är först då det destruktiva kan få ligga orört på sitt rätta ställe, säger Anne-Lee. Jag har gått in till grannar där det varit fest när jag exempelvis hört barn som vill gå hem men när mamman är för full och barnet sliter i mamman för att kunna lämna festen. Jag har gått fram till barn i affären och sagt till barnet med sin raglande pappa att det inte är hennes fel, att detta inte är rätt. Och jag har gått ned på knä för att viska i pojkens öra att han inte ska känna skuld över sin onyktra pappa – även om pojken kanske i just den exakta stunden inte riktigt förstod vad jag sa – men som förhoppningsvis förstår det i något skede senare på vägen. Jag tror att vi alla i det lilla kan göra stor skillnad. Det är dock viktigt att inte ställa till för stora scener. Det har barnet nog av ändå.

Numera ser Anne-Lee sitt liv från minst två håll. Lite som hönan eller ägget: Parat med det faktum att hon hade en annorlunda och utmanande barndom fick hon i samma andetag möjligheten att bli framgångsrik. Den starka drivkraften att komma iväg från det destruktiva hemmet ledde henne rätt. Hon ser svårigheterna från barndomen och uppväxten som en ”hjälp” att komma vidare. För att rädda sig själv tog Anne-Lee sin tillflykt till prestation och bragd – rätt in i de mest kompetenta miljöer och finrum.

– Jag hade oavsett idrott hamnat i något sammanhang av elitidrott. Idrotten låg så nära mig, så hade det inte blivit basket hade det kunnat bli löpning eller skidåkning. Eller vilket idrott som helst nästan. Men jag vet att jag också hade kunnat bli direkt självdestruktiv – bara jag hade uppnått en kick och en total aktivering av mitt eget belöningssystem. Detta är jag säker på. Så länge jag fick lida mig till belöningen. På gränsen till martyr. Jag ville och behövde svettas, kämpa mig blå och grön och tänja på mina egna gränser. Men hur paradoxalt det än låter så har detta också varit bra för mig. Det går inte att komma ifrån.

Inte nog med att Anne-Lee blev stark som Hulken – hon fick även höra komplimanger om sin kropp, att hon var vältränad och snygg. Hon blev beundrad för sin styrka och disciplin. Tillfredställande. Hon tränade två gånger per dag, även om just basketen inte var en sådan sport som krävde den intensiteten. Men Anne-Lee krävde det. Hon behövde det stenhårda schemat. Hon tränade mycket fys och svåra intervaller – hela tiden med målet att plåga sig själv. När hon var som starkast och mest drillad snittade hon 27 poäng per match. Under en SM-final gjorde hon overkliga hela 42 poäng. Sådant som egentligen inte händer.

Total segeryra när Anne-Lee var med och tog hem det första SM-guldet 1986. Stort!
Total segeryra när Anne-Lee var med och tog hem det första SM-guldet 1986. Stort!

– Ja, herregud ja, att jag ville slå på mig själv är inget att hymla om. Svårare än så var det inte. Kroppsfixeringen blir ju dessutom rent sexuell. Det vore att ljuga att säga att det inte är superviktigt att ha en snygg kropp för många elitidrottare; du blir oerhört kroppsmedveten och fixerad av magrutor och att uppehålla superkroppen. Alla blir inte det – men flertalet av oss. Står du på startlinjen och ska springa ett lopp i en OS-final så är det klart som korvspad att du tänker på hur du ser ut! Att se bra ut är en del av din image. En del av ditt varumärke.

”Vi människor är beredda att gå långt för att få hyllningar och kärlek”

Anne-Lee tränade så hårt att hon till slut tappade sin menstruation vilket resulterade i att hon hamnade i en studiegrupp på Karolinska Sjukhuset om unga idrottskvinnor med mensbortfall. De som var med i samma grupp var flera maratonlöperskor och skidåkare, bland andra. Men inga andra basketspelare. Anne-Lee (då Edwardsson) hade sin peak under 80-talet och var en fruktad forward. Mellan 1987 och 1990 inföll de riktigt guldkantade åren. Karriären inkluderar bland annat tre SM-guld med Solna, 146 A-landskamper och långt över 200 internationella basketmatcher i ryggen. Även maken Peter har varit elitbasketspelare, spelat i landslaget och tillhört de allra främsta under sin storhetstid. Samtal kring kropp, hälsa och mat är snarare regel än undantag hemma hos familjen Mellström. Men inte för att tävla och visa upp sig, utan för att förstå värdet av en sund inställning där olika ideal bör få sin rättmätiga status och hyllning.

”Uppdraget är att ta guld”

– Jag tycker att våra barn har en sund uppfattning kring träning och kost. Vi har alltid ätit vanlig mat, mycket husmanskost, även om barnen har velat prova annat ibland. Vi tycker att det är viktigt att de tycker om sina kroppar, men inte i meningen snygg och sexig, utan snarare en kropp som de trivs i och som rymmer en god självbild och en stark självkänsla. Till skillnad mot hur jag själv har känt med min egen kropp med andra ord… En kropp ska inte vara vältränad, snygg och stark som ett kvitto på att du duger. Då har något gått väldigt snett. Våra barn är älskade och fantastiskt dugliga utan snygga kroppar och utan proteinbaserade shakes och alger. Sedan om du har ett sug efter protein eller har möjligheten att betrakta din egen kropp med stolthet är något helt annat. Allt handlar om friska värderingar som måste komma i rätt ordning – om hälsosamma sammanhang som ska stämma.

Steget från att vara vanlig motionär eller till och med att träna fanatiskt på sin fritid till att bli elitidrottare är stort. Att vara elitidrottare är ett livsval och inbegriper ett hästarbete som inkluderar att man lever och andas sin idrott dygnets alla timmar varje dag i veckan – i vilket väder som helst. Det finns inga genvägar eller några lite lata dagar.

– Det krävs en disciplin, en frenetisk kontinuitet och en råstyrka. Du måste ha det fokuset hela vägen och gå all in. Du måste tycka om att pina dig hårt fysiskt, och du måste även blir hård mentalt, alltså tejpa såväl dina fingrar som dina frustrationer. Anne-Lee skrattar. Det är bara att köra ända in i kaklet. Man måste vara beredd att prioritera sin idrott före precis allt om du vill bli bäst, som är exakt precis det allena som avgör att vi blir elitidrottare. Tänk efter själv! Du gör ju det här för att bli bäst. För att vinna. För att nå guldet. Inget annat betyder något. Vänner? Fester? Bio? Fika? Kärleksrelationer? Risken finns definitivt att du förlorar dig själv, förklarar Anne-Lee. Att lyckas prestera på den nivån kräver så omfattande delar av dig själv samtidigt som sporten som du tillber, älskar och som du valt att gifta dig med aldrig kommer att bli hela du. Det är lätt att glömma bort det, att förbise den lilla detaljen. Den lilla detaljen kommer ändå alltid ifatt oss.

”Även fast man säger att alkohol och idrott inte hör ihop är det exakt tvärtom”

Anne-Lee menar att individen, själen, känslorna, som bor i den vinnande idrottsstjärnans liv måste få mer utrymme. Detta vet man, och är omdiskuterat, men det ignoreras om och om igen. Historien upprepar sig, och ibland känns det som att skivan på riktigt har hakat upp sig. Alkoholproblemen som hon tidigt upptäckte i sitt eget barndomshem har hon även funnit inom idrotten. Livet ter sig ibland lite för nära hem. Hon har själv dock aldrig utvecklat ett missbruk eller lidit av missbruk; i hennes fall fick det motsatt verkan. Men hon är säker på att drickandet inom elitidrotten skulle minska om vi öppnade upp ögonen och inte lät blicken glida ifrån det uppenbara som utspelar sig mitt framför ögonen på oss. Det är känt och synligt att det dricks mycket inom idrotten. Även andra droger är spridda. Det är långt ifrån bara hörsägen. Men det sopas gärna under mattan.

– Även fast man säger att alkohol och idrott inte hör ihop är det exakt tvärtom, säger Anne-Lee. Lyckas vi komma åt den samlade komplexa människan kommer berusningen och drogerna att minska. Sedan att detta är en kontroversiell och laddad fråga bryr jag mig inte om. Varför är det fullt legalt att skåla när vi vinner? Champagnen åker fram, för att vi är värda en belöning. Antingen dricker vi bubblet, eller så häller vi den på varandra. Eller att ta en kall öl i duschen efter avklarad match är heller inget konstigt. Vi behöver ju slappna av. Disciplinen måste betalas med något medel i någon motsatt ände. Då är växelkursen låg, och hårdvalutan stavas alkohol. Det elitistiska tänket eller talangjakten påverkas inte det minsta. Allt bara fortgår så länge du presterar och ligger kvar på en hög nivå. Vem checkar att allt är ok så länge du vinner och presterar? Inte tränarna! De svarar isåfall: ”Jag är väl ingen kurator! Mitt jobb är att vara coach – inte psykolog.”

Anne-Lee darrar inte på manschetten. Skräder inte orden. Och hon tar fighten. Det är påfallande uppenbart att hon ägnat mycket tanke kring de här frågorna. Som åhörare blir man tyst, finns inget att sätta emot. Hon vet vad hon talar om. Och det blir lite mörkt.

– Uppdraget är ju att ta guld! Det är guld, glitter och glamour som gäller. Utåt. Detta banar sedan vägen till att få vara med på idrottsgalorna och i lekprogrammen på TV. Och så vidare. Då får du automatiskt leva med dina vinster hela livet. Men jag lovar att oavsett vem du skulle fråga skulle svaret bli att det är viktigt att bli sedd som människa. För när du slutar din karriär som elitidrottare blir jakten efter andra kickar din vägledare. Osökt. Man blir vilse i pannkakan då man inte sällan får fullt upp med att undvika sig själv. Plötsligt ska du kunna hantera livet. Nästan från en dag till en annan kommer en ny verklighet, som handlar om motgångar, relationer, logistik, familjeliv, sociala koder och allmänna vardagsrutiner. Självklarheter som inte alls funnits med i den gamla vardagen som elitidrottare står nu framför dig. Det blir en krock. Helt skilda världar.

Samtidigt går inte ekvationen ihop. Anne-Lee menar också att guldet kan gå förlorat om vi fokuserar för mycket på vilka vi är, var vi kommer ifrån och hur vi mår egentligen. Men konsekvenserna är så pass omfattande att vi inte tillåts strunta i att prata om det för det.

– Elitsatsningen kanske måste få arbeta ostört, så att säga. Jag vet att det inte går att meditera eller yoga sig fram till ett SM-guld, men någonstans någon gång bör vi ändå göra oss medvetna om vad som kommer sedan. Det skulle vara bra om man hittar något slags verktyg som följer parallellt med satsningarna och bragderna. Bara att rikta ljuset mot våra sköra och väldigt mänskliga egenskaper räcker en bra bit, tror jag. Insikten och kunskapen är det som är väsentligt.

Det är inte heller ovanligt att man från arbetslivet efterlyser före detta elitidrottare i rekryteringsprocesserna. Att skriva hur många medaljer och landskamper man uppnått är bra att ha med i sin CV. En person med dokumenterad prestationsbaserad självkänsla ses som ett säkert kort, inte minst inom näringslivet.

Tidig, nyfiken och vetgirig. Anne-Lee kunde läsa redan vid fem års ålder.
Tidig, nyfiken och vetgirig. Anne-Lee kunde läsa redan vid fem års ålder.

– Den där prestationsbaserade självkänslan är ju exakt det jag själv lidit av, säger Anne-Lee och ler. Och helt enligt förväntningarna är de mest drivna prestationsjägarna de som vi även återfinner på många av de högsta posterna i stora företag. Vi människor är beredda att gå långt för att få hyllningar och kärlek. Det är naturligtvis inte alls så att vi måste justera allt det här. Prestationsångest och prestationsmaskineriet ska till en viss gräns främjas och stöttas – för att nå god tillväxt. Men att vi lyfter de här frågorna är ett måste. En hel räcka personer – och i förlängningen stora organisationer – kommer att må dåligt när idrottskarriären är över. Löparskorna kommer att lukta illa där de ligger längst in i garderoben. Och dina gamla medaljer kommer att stå övergivna på någon gammal hylla och bara samla damm.

I Anne-Lees värld är trygghet detsamma som att människor vågar ställa frågor, är öppna, kanske till och med lite pådrivande och nyfikna. Hon blir osäker och rädd om hon upplever för mycket yta. Men hon har flera rädslor. Hon har lidit av panikångest och flygrädsla under hela sin karriär i samband med alla resor, något som hon ändå tvingade sig själv att utstå eftersom hennes hängivenhet till basketen var större än flygplanen. Men rädd, ja, det var hon. Men det som ändå toppar hennes skräcklista är när hon i situationer upplever att ärlighet möts av fördomar.

– Det om något skrämmer mig. Jag blir verkligen en liten rädd skit då. Det är på fullaste allvar hemskt när du varit generös med din uppriktighet och på så sätt gjort dig sårbar – och sedan blir kränkt. Att våga öppna upp, för att sedan eventuellt inte bli mottagen, utan däremot avvisad, är en av mina största mardrömmar. Det är ju att bli lämnad och övergiven. Någon vänder dig ryggen, iskallt går sin väg, och lämnar dig ensam med en atlant av känslor. Då slår man in dörrarna till mina innersta rum. Och där vill jag inte vara själv. Jag har aldrig velat vara ensam där.

Det var i de där rummen Anne-Lees föräldrar lämnade henne. Fast hon då var ett maktlöst barn, utan verktyg, och som pratade på ett barns sätt, i enlighet med sin egen ålders minderåriga beteenden och utveckling. Utelämnandet, skräcken och den otvetydiga rädslan har präglat henne och satt tydliga spår. Men hennes ärr är inte köttiga eller rinniga utan går att ta på utan att bli kladdig eller på något sätt besmittad. Det är snarare en modig person som öppet och naket berättar om sina farhågor. Insiktsfull och faktiskt beundransvärd. Vi möter en vuxen kvinna och moder, som har förmågan att ge sina egna barn det hon själv aldrig fick. Hon har med hjärtklappning, andnöd och en darrande hand närmat sig sina egna rädslor. Så djärv och kaxig har hon på riktigt varit. Är hon. Då kan man också hamna på pallen.

”Stålull i spunnet socker”

– Det är rätt intressant, men jag uppfattas nog som en modig och framåt person, ler hon. Inte alls så här rädd som jag erkänner nu. Men det är just för att jag har tränat och kämpat så hårt med att gå emot mina rädslor som jag nu vågar. Jag har vågat vara sårbar. Jag har varit öppen och mottaglig. Mina rädslor har hamnat om mycket skam och ilska, och det har sanna mina ord tagit en del guts att erkänna det. Skam och skuld är så fult och skitigt innan du har tagit i det. Någon kan säga att en typiskt modig person är den som hoppar fallskärm, men i min värld är inte det modigt alls… Det är bara dumt! (stort skratt) Att visa vem man är är däremot ren och skär heroism. Det slår alla höga höjder, överdådiga hopp eller djupa dyk i hela kosmos.

Säger den stålkvinna som så många själva varit skräckslagna inför. Hon som tränade hårdast och var tuffast av alla. Som inte duckade för hårda tacklingar och stukade fingrar. Som aldrig bangade en träning. Eller ett stenhårt fyspass. Som även skrämde slag på sina medspelare. Hon var ju stereotypen för mental styrka. Och? Det ovan nämnda är fortfarande en del av hennes sanning. Också. Men en annan sida av myntet ihop med stålet är hennes känslighet, lyhördhet, sprödhet, intuition och fingertoppkänsla. Hennes välutvecklade känslosinnen som handlar om magkänsla är hennes största tillgångar. Detta sticker ut så mycket hos Anne-Lee att det nästan knastrar om hennes egna antenner. Hon är stålull i spunnet socker.

”När ska vi alla förstå att ilska är en bra känsla”

– Min primära drivkraft idag är min känslosamma kraft, att jag tar in allt, känner starkt och har förmågan att ta in stämningar i ett rum. Kommunikation och dialog är mina bästa hemmamarker. Jag har således väldigt lätt för att ta in information. Men jag gillar inte att stå längst fram, utan helst kanske på tredje raden någonstans, ler hon. Jag måste se hur den som står längst fram gör, så att jag kan ägna mig åt en annan av mina bästa grenar, nämligen att härma. För mig måste allt få finnas, något jag så gärna vill förmedla. Jag återkommer då oftast till ilskan, som är så tabu. När ska vi alla förstå att ilska är en bra känsla? Det är en alldeles utmärkt känsla! Att bekräfta ilskan är att boosta sina medmänniskor. Att vilja väl.

Tog vi precis del av Anne-Lees CV? Men det här är ingen anställningsintervju. Oavsett, hon drivs i alla händelser definitivt åt det accepterande hållet och vill bejaka på längden och på tvären, utanför alla boxar och normer. Och hon är alltid på barnens sida. Men hur orkar hon? Kan man alltid vara så god och reko? Så nyanserad?

– Jag är allt annat än en salig profet som lever det perfekta livet i perfekta relationer. Jag värderar och är kritisk som alla andra och skriker till mina barn. Jag besitter ju en del destruktiva drag som suger tag i mig emellanåt. Glöm inte det, skrattar hon. Men! Jag kan prata om allt. En av mina största styrkor är att jag är så jäkla ”jobbig”, som min son William uttrycker saken: ”Måste du ställa så många frågor? Jag mår bra. Allt är bra.” Ordet jobbig har dock alltid fått mig nedstämd och ledsen eftersom jag fick höra det så mycket om mig själv som barn. Idag när jag hör det från William blir jag ändå någonstans glad och varm. Jobbig har fått en ny betydelse och mening för mig.

Anne-Lee lever långt ifrån den stress och press som hon utsatte sig själv för under många år som en av Sveriges genom tiderna bästa kvinnliga basketspelare. ”Jag var självdestruktiv. Då. Mina drivkrafter ser helt annorlunda ut idag.”
Anne-Lee lever långt ifrån den stress och press som hon utsatte sig själv för under många år som en av Sveriges genom tiderna bästa kvinnliga basketspelare. ”Jag var självdestruktiv. Då. Mina drivkrafter ser helt annorlunda ut idag.”

I sitt arbete som coach är Anne-Lee tränad i att vara tydlig med sitt budskap, att inte sväva på målet utan ha en egen detaljerad bild av vad som ska nå fram till mottagaren. Inget får bli hängandes oklart i luften. Och hon aktar sig noggrant för generaliseringar.

– För mig handlar exaktheten, tydligheten och detaljerna om kärlek och empati till andra. Och jag har värkt fram detta själv. Jag vet med mig att jag på så sätt tar ansvar för vad jag säger, och att jag har hög integritet här. Du kan inte heller komma in i idrottens finrum och ta upp de här sakerna om du inte har på fötterna. Idrottsvärlden är en mycket konservativ värld, där vi har egna idrottspsykologer och egna forskare. Vilka andra världar eller branscher har det? Näringslivet? Teatern? Nej, faktiskt inte. Detta existerar inte i någon annan värld än idrotten, som dessutom är mycket akademisk. Man vilar inte så mycket på erfarenhet, utan allt du säger och lutar dig mot ska kunna bevisas och vara förankrat i en kunskapsbank. Du blir inte respekterad om du inte följer de här ”reglerna”.

”Jag kan prata om allt”

Hennes egen övertygelse och förmåga att kommunicera skapar ett lugn. Det verkar som att inget är svårt att prata om för Anne-Lee. Detta är inte något hon bara säger. Hon understryker värdet av att kommunikation mellan människor är den avgörande och viktigaste pusselbiten för att slippa de flesta konflikter. Det handlar inte om bra eller dålig personkemi i hennes värld; det handlar snarare om vilka behov som styr oss i botten och som leder till problem. Eller som allra helst leder till att vi till slut når konsensus.

– Vad har vi för behov? Det behöver vi reda ut först. Vi har ju ett ansvar som betyder att vi måste lära känna oss själva. Att vi människor har olika önskningar ska inte förväxlas med egoism utan om att vi har grundläggande lust och längtan inom oss, och att dessa behöver uttryckas. Det här går att träna på, lära sig, om man är villig att borra ner i sig själv och ta reda på vilka egentliga drivkrafter som styr.

Många av Anne-Lees tankar och funderingar kretsar också kring hur vi reagerar på och värderar ett tillstånd. Och när omgivningen dömer ut ett tillstånd.

– Det här handlar bland annat om att ingen har rätt att avgöra när en medmänniskas bearbetningsprocess abrupt ska avbrytas. Hur många gånger har man inte hört när någon anklagande uppmanar till att ”sluta älta” utan att ha en aning om vad den faktiskt säger, eller till vem den säger detta. Det är inte att ge ett konstruktivt råd till någon som är mitt i ett viktigt skeende. Det är sånt som en del föraktfullt slänger sig med utan att reflektera, som att det skulle var en tjänst? Människor som gör så skrämmer mig. Varför måste man tala till varandra så? Vem blir lycklig av det? Personligen blir jag heligt förbannad. Man skulle lika gärna kunna ha sagt: ”Sluta att känna! Sluta att leva!” Det som gör mig argast är när barn blir behandlade på det här sättet. Det är elakt.

Vägen till ömsesidighet i frågor som rör dialog och en djupare förståelse är lång, och Anne-Lee anser att vi har mycket kvar att jobba på hemmavid, i skolan, på våra arbetsplatser och i samhället i stort. Det vi signalerar, insinuerar eller slarvigt uttrycker skapar problem. Att säga att man inte förstår detta är inget försvar.

Anne-Lee brister lika lätt ut i stora skratt som hon visar sitt djupa allvar. ”Det ena utesluter inte det andra.”
Anne-Lee brister lika lätt ut i stora skratt som hon visar sitt djupa allvar. ”Det ena utesluter inte det andra.”

– Även om det är många som inte är bekväma med att ha tydliga människor runt sig, eller ens vill ha dem runt sig, så måste vi börja där. Jag skulle säga att projicering, som många personer säger sig ogilla som fenomen eller beteende, faktiskt är motsatsen till tydlighet. Vad är farligt med att vara rak och öppen? Men visst, att ha civilkurage, att ta bladet från munnen, kan vara riskfyllt. Jag har själv valt bort det ibland. Det är att utsätta sig själv för smärta till ett pris som du inte alltid är villig att betala.

Dessutom menar Anne-Lee att negativa tankar är allt annat än negativa. De är tvärtom positiva. Då reder vi ut det också. Hon förklarar att själva förändringen i sig själv, från en negativ tanke till positiv, kräver mer energi än vad vi tror, och att ansatsen är mer belastande än vad som är bra för oss. Det är just den som är det negativa – förändringsprocessen – men som orörd gör oss positiva. Vi ska bejaka det negativa. Inget märkvärdigt alls. Hon uppmanar oss till att stanna i den negativa tanken. Enkelt uttryckt.

– Ja, låt den finnas! Låt den ”dåliga” tanken bara helt odramatiskt få passera. Du behöver inte gå in i det negativa tillståndet bara för att du har en sådan tanke. Jag lägger ofta märke till att jag tänker en negativ tanke, men jag kan ändå behålla mitt välmående. Det är klart att vi alla strävar efter att må bra, att vara tillfreds och att känna harmoni, men livet är ju inte alltid tillfreds, säger hon och ler. Vi har bestämt att de dåliga känslorna är dåliga, att de gör ont, och att ångest löper amok om vi tillåter dem. Men det stämmer inte. Allt detta handlar snarare om tankens goda kraft och dina egna värderingar. Vi bestämmer själva hur vi vill hantera dessa saker.

Vi landar återigen i idrotten. Elitidrotten. Här konkretiseras ofta de negativa krafterna och ställs naturligt mot de positiva. Och vice versa.

– Om du ska ut och göra ett simhopp och är supernervös men inte tillåts erkänna detta, vad händer då? Konsekvensen blir att du kämpar så hårt med att känna något annat att energin du skulle ha till simhoppet går förlorad. Om nervositeten får legitimitet, ett okej från dig själv, kan du fokusera bättre. Det är ingen tillfällighet att Charlotte Kalla medger att hon är pirrig och nervös inför en stor tävling. När hon får frågan om hur det känns svarar hon inte ”Fasen vad jag är taggad, känner mig helt grym och är i mitt livs form!” utan hon säger istället att hon är nervös, men att hon ska gå inför att njuta så mycket hon kan av sin dag i spåret. Med andra ord, hon har lärt sig att hantera sin stress och högst normala oro och presenterar därmed just det tillståndet – som i sin tur bidrar till att hon får en inre positiv känsla. Allt avdramatiseras. Och hon kan hämta hem bucklan.

”Min favoritbild. Jag och mina kompisar tittar med stor fantasi och storögt genom skyltfönstret på det fantastiska pepparkakshuset som jag minns som helt sagolikt.”
”Min favoritbild. Jag och mina kompisar tittar med stor fantasi och storögt genom skyltfönstret på det fantastiska pepparkakshuset som jag minns som helt sagolikt.”

Anne-Lee har haft många år att navelskåda och att vända på många stenar. Hon var endast 16 år när hon tog en plats i flicklandslaget och flyttade hemifrån och fick klara sig själv. Hon lämnade efter sig såväl storasyster som lillasyster i hemmet som hon själv ville fly ifrån. Anne-Lee blev den duktiga och framgångsrika stjärnan i familjen. Uppskattad. Men återigen ensam.

– Trots att jag som sagt står båda mina systrar väldigt nära är jag inte säker på att de någonsin kan förstå vad som krävs för att vilja bli bäst i något, och hur mycket jag valde att offra, säger Anne-Lee. Jag har aldrig krävt att de ska förstå, för jag vet att man måste ha en egen upplevelse – inte bara den intellektuella kunskapen. Detta är helt okej för mig idag.

Systrar i vått och torrt. Anne-Lee med storasyster Pia som båda har passerat 50 - något som firats genom födelsedagsresor till Thailand respektive New York. Nu återstår tredje och sista 50-årsresan med lillasyster Malin (ej med på bild) då de allihop bär av till Irland.
Systrar i vått och torrt. Anne-Lee med storasyster Pia som båda har passerat 50 – något som firats genom födelsedagsresor till Thailand respektive New York. Nu återstår tredje och sista 50-årsresan med lillasyster Malin (ej med på bild) då de allihop bär av till Irland.

Att Anne-Lee blev idrottsstjärna tror hon var bra för ursprungsfamiljen och i relationen till sina systrar. Att vara duktig, snabbast och nummer ett blev hennes liv. Det finns inget att klaga på egentligen vad gäller just prestationerna och medaljerna. Hon är stolt över dem. Men drivkrafterna bakom går att diskutera. Hon minns med både sorg och värme – som igår – hur hon längtade till matrasten varje dag i skolan eftersom hon visste, visste, visste att hon skulle få vinna över killarna när de tävlingssprang till matsalen.

– Jag kan fortfarande tycka att det är svårt när människor beskriver mig som väldigt duktig. Ses man som ambitiös och kapabel så är man väl ganska torr och tråkig?

Torr och tråkig? Inte alls. Men Anne-Lee verkar inte heller direkt vara typen som ballar ur. Hon verkar ha koll på det mesta. Hon är som den där kloka boken som man slår upp när man har en fråga som inte Wikipedia har svaret på. Eller när man har abstrakta frågeställningar som till och med sätter griller i huvudet på favoritprofessorn vid hemmafakulteten. Anne-Lee har ifrågasatt och varit nyfiken, varit väldigt vetgirig. Men hon har också greppat det som gått lätt för henne. Är man lång, har stora fötter och händer så är det väl just ingen match att bli basketspelare? Men hon sprang förbi allihop. Och hon blev en mästarinna. Men faktiskt inte bara under korgen. Utan också en mästare i att vara människa. Kanske inte bäst i världen. Men gott och väl tillräckligt bra. Lilla Anne-Lee. Som inte har gjort något stort. Som inte är en förebild. Som inte varit med om någonting. Varför blev hon intervjuad överhuvudtaget?

Anne-Lee Mellström:

52 år, född i Vädurens tecken.

Driver företaget ALM Improvement och jobbar som processledare, samtalsterapeut och certifierad metacoach. I korthet betyder Meta Coaching att coachen inte själv behöver vara expert på till exempel en idrott men måste däremot vara expert på att få ut bästa möjliga prestation av utövaren. Meta står för över eller högre; coachens arbete är att utforska en redan initierad klients inre övertygelser och värderingar för att nå ett större resultat.

De idrottsliga meriterna består i huvudsak av 146 landskamper i basket och tre SM-guld för Solna Vikings.

Bor i hus i Norra Ängby, i Bromma utanför Stockholm.

Gift med Peter, som jobbar i försäkringsbranschen.

Har barnen 23-åriga Zelda, som studerar internationell ekonomi vid Luleå Tekniska Universitet i Luleå, 21-åriga Agnes, som studerar sjukgymnastlinjen i Lund, och 16-årige William, som precis påbörjat sitt första år på gymnasiet.

Största fritidsintresset är allt som rör frågor kring familjemedlemmarnas liv och aktiviteter. Anne-Lee lägger också en hel del tid på träning och att utöva yoga. Hon åker även gärna längdskidor på vintern samt motorbåt i skärgården på sommaren.

Säger om sig själv: ”Jag är en ängel med horn… Som en kär kollega till mig uttryckte det hela när hen myntade den beskrivningen om mig. Jag känner faktiskt igen mig i detta, och jag tror att även de som känner mig håller med. Jag har hög empatiförmåga och förstår människor i olika situationer samtidigt som jag kan vara målmedveten och utmanande i en rak och öppen dialog.”

Om jag vore…

Ett fordon: ”Någon sade att jag såg bra ut i vår svarta BMW… Den tar vi!”

Ett djur: Antilop – står lugnt och betar på savannen för att i nästa ögonblick snabbt titta upp… Fara som hägrar?

En blomma: Älskar tulpaner

Ett land: Sverige såklart

En dryck: Champagne

En maträtt: Gärna något vegetariskt eller Tapas på Caliante

En kvinnlig skådespelerska: Meryl Streep – framförallt i filmen ”Hours”

En manlig skådespelare: Al Pacino eller Jeff Bridges

Ett klädesplagg: Löpartights

En färg: Turkos – som Medelhavet

En årstid: Höst

Intervjuad av Gabriella Grünwald