Nr: 001

Ari Riabacke

Man skulle tveklöst kunna ta fasta på den välputsade fasaden. Han är en intensivt anlitad föreläsare som charmerar med sin snabba replik och vässade humor. Han är en respekterad egenföretagare, som har en vacker fru och vackra barn. Han är forskaren som tog en doktorsgrad i att fatta beslut. Han är vältränad. Allt detta tillhör förvisso sanningarna. Men när man granskar Ari Riabacke närmare är den tjusiga ytan snarare en konsekvens av ett omfattande arbete som gått inåt i kroppen. Den okuvliga sinnesnärvaron går hand i hand med hans behov av att nyansera bilden. Möt en man vars berättelse främst handlar om en aldrig sinande kärlek till familjen. Om en beundran över de små abstrakta tingen som ingår i hans högt firade vardag. Och om att tiden är utmätt. Detta är ett livskraftigt dokument sprunget ur omfattande sorg, traumatiska prövningar och om ett grundmurat arv från 60-talets miljonprogram. En öppenhjärtig berättelse som sänker ned i mörker. Men som sanningsenligt hittar upp. Det är inte alls märkvärdigt att ljuset faller lite starkare på Ari Riabacke.

– Många använder begreppen framgång och pengar som synonymer, vilket också präglar mycket av det samhälle vi lever i. Självklart gillar jag att få ekonomin att gå ihop, men allt det viktiga är gratis i livet. De flesta av oss skriver under på detta – men lever inte som vi lär.

Ari Riabacke förtydligar det han känner och tänker genom sina vardagliga associationer.

”Vi jagar lyckan på ställen där den inte finns”

– Vi köpte nyligen nya 90-sängar, och när jag hämtade dem sa säljaren till mig: ”En 90-säng är inte mycket för dig!” Jag tänkte i mitt stilla sinne att en 90-säng fungerar alldeles utmärkt till mig. Den räcker gott. 90 cm på natten och tre mål mat om dagen är jag vad jag behöver. Vägen till ett bra liv är många gånger att ha rimliga förväntningar på livet; det handlar för den sakens skull inte om att förväntningarna ska vara låga. Men vi jagar många gånger fel saker. Vi jagar lyckan på ställen där den inte finns. Och inte sällan har vi dålig koll på vad som faktiskt gör oss lyckliga.

Ari Riabacke är filosofie doktor i risk- och beslutsanalys. Går inte sällan under epitetet Beslutsdoktorn. När uppdragsgivarna ska välja bland mängden karismatiska och begåvade talare står Aris namn ofta överst på önskelistan. Han driver tillsammans med sin hustru, Mona Riabacke, även hon doktor i risk- och beslutsanalys, företaget Riabacke & Co. De går inte under pseudonym, men de påminner mycket om succéförfattarna bakom litteraturens Lars Kepler. Mona och Ari är på sätt och vis också partners in crime. Tillsammans gör de workshops, föreläsningar och syr ihop utbildningar för att hjälpa såväl företag som individer att fatta beslut och för att förbereda sig på framtidens utmaningar. Ari Riabacke står mitt i en lysande karriär. Och när han säger att framgång rent materiellt inte betyder så mycket skulle svaret på det kunna vara en avfärdande fnysning. Åt en ytlig kliché. För det där är väl lätt att säga när man har framgång? Eller inte? I samtalet med Ari går det inte att ta miste på hans genuina uppskattning av kärlek, tacksamhet till samstämmiga relationer och hans uppriktighet om att psykisk och fysisk hälsa går före allt. I medgång har han lärt sig väldigt lite, för att säga inget alls. Men när han ställts inför bitvis riktigt svåra situationer i livet har det många gånger kommit något riktigt gott ur det på sikt, förklarar Ari, som redan flera gånger under sin livsresa blivit tvingad att tänka i helt nya banor.

– Vi vet ju väldigt lite om livet, säger han. Har vi en dag kvar? Eller 15 år? Inga pengar eller saker i världen kan ersätta att du får vara frisk och vara med. Vi lever som om vi skulle leva för evigt. Paradoxalt nog är just det faktumet det enda vi kan vara riktigt överens om att vi inte gör, säger han och ler.

Ari verkar ha facit i handen. Och svaren går att återfinna i hans brokiga och ibland väldigt dramatiska livspussel. Från tidiga år i livet fram till idag. Han växte upp som ensambarn med två finska föräldrar i Norrköping. Mamma Aila och pappa Pentti kom till Sverige genom arbetskraftsinvandringen under 60-talet och arbetade båda två inom industrin. När Ari var endast tolv år gammal tog hans pappa livet av sig. Hans pappa hade blivit svårt skadad i samband med en trafikolycka och hade blivit sjukare och sämre under ett antal år. Det var Aris första stora sorg, men inte hans sista, och den här händelsen förändrade hans liv från en dag till en annan. För en liten pojke att då äga verktygen till att kunna sätta ord på denna sorg och förstå hela innebörden var dock allt annat än självklart. Detta skulle istället bli insikter långt senare i Aris liv. I den bok som Ari idag är i full färd att skriva till sina barn med arbetstiteln Hur jag blev lycklig – eller om pappa dog i morgon skriver han med egna ord om sin pappas självmord.

”Jag var tolv år fyllda, en liten pojke utan en pappa, en liten pojke vars liv för alltid kom att bli förändrat under några timmar morgonen den 9 september 1977. Men jag har aldrig, aldrig någonsin slagits av tanken eller känslan av att jag är arg, besviken eller sårad över att han valde att göra som han gjorde. Jag tror att jag redan som barn någonstans i det tysta läste in den kamp som han förde, hur han kastades mellan hopp och förtvivlan mellan operationerna. Hur nätterna blev längre i samma veva som dagarna blev mörkare. Hans sista möte med läkarna hade släckt allt hopp. Bara gudarna vet vad som rörde sig i hans huvud, vad han kände i sitt hjärta, när han kramade mig en sista gång och visste att vi aldrig någonsin skulle ses igen.”

– När jag backar tillbaka bandet och lägger ihop pusslet och tittar på det liv han levde blir jag både stolt och fascinerad. Bara det att ta sitt pick och pack och dra till Sverige som 17-åring tyder på stor handlingskraft. Han tog klivet tillsammans med min mamma och byggde upp ett nytt liv i ett annat land i väldigt unga år.

001_ari_2
Vänster: ”Här visste mina föräldrar inget om vad som komma skulle…” 1964, året innan Ari föddes.
Höger: Ari 2 månader gammal i 18-åriga mamma Ailas famn. Vid folkparken i Norrköping, ett stenkast från Matteus kyrkogård där Aris pappa ligger begravd.

Miljön som Ari växte upp i under tonåren utan sin pappa beskriver han som ”ruff” i ett av Norrköpings största miljonprogramområden, Marielund. Det komplexa handlade om både en saknad efter en fadersgestalt men också om att hitta sin roll som blivande ung man i en mångkulturell miljö. På sin bakgård samsades han med ett 30-tal nationaliteter varav finnarna var den största gruppen näst efter svenskarna. ”Turkar och greker är såna vi steker, och vill man ha mera är det bara att importera…” var en ramsa som några av barnen sjöng på gården när Ari var liten.

– Den där ramsan kunde lika gärna ha gällt för finnarna. Ari skrattar. Men jag gissar att de inte blev inkluderade eftersom rimmet behövde fungera rent tekniskt… Nu har ju synen på oss finnar och Finland ändrats mycket under senare decennier.

Fysisk träning blev Aris ventil under uppväxten och ett viktigt andningshål. Han spelade både fotboll och hockey och började att träna judo tidigt. Träningen är fortfarande en viktig del av hans liv. Och i lumpen blev han fallskärmsjägare. Mamma Aila och Ari blev ett team att räkna med i tomrummet efter en kär far och äkta make.

– Jag har nog alltid fascinerats av min mammas lugn; hon var orubblig. Det skulle mycket till för att hon skulle tappa sin behärskning. Hon var starkt närvarande. Hon var inte högutbildad, men hon hade en vishet som stack ut, ett sunt bondförnuft som vi ser allt mindre av i dessa tider.

Ari berättar att när han funderade på att hoppa av gymnasiet var det återigen mammans lugn och tysta inflytande som ”lurade” honom att ändå fortsätta.

– Hon var ingen typisk hönsmamma, men hon stod vid min sida och uppmanade mig med sitt lugn och sin sans att helt sonika gå till skolan: ”Gå bara dit och gör det du mäktar med. Ge det ett år och sluta därefter om du fortfarande känner som du gör idag.” Under året som sedan gick fick jag vänner som jag inte ville vara utan – och resten är historia, säger Ari och ler.

Gymnasiet visade sig sedan bli en av Aris största milstolpar, ett livsnav, som sedan banade vägen till ekonomlinjen på universitetet och sedan vidare till ännu högre studier. Mamma Aila är fortfarande en av hans stora förebilder. Hon föddes i krigsslutet, bar på kriget i sin ryggsäck men behöll lugnet hela livet. Han beskriver henne som en typisk finsk kvinna från nordligaste Finland – med de höga karaktäristiska kindbenen i ansiktet. Hon var rakt på sak, och han minns henne som en person med ett stort hjärta.

– Ja, hon ville verkligen väl, ler han. Hon älskade att sitta och sticka till dem hon vårdade och hjälpte på nätterna då hon jobbade inom äldrevården. Och hon bakade det godaste finska brödet till dem. Hon var ett större stöd under min uppväxt än jag förstod då; framför allt tror jag att hennes tro på mig var något som satte sina spår. Men hennes liv blev alldeles för kort eftersom hon dog endast 51 år gammal.

Ett år äldre än vad Ari själv är idag. Plötsligt stod han åter på den nyckfulla sidan av livet där han var tvungen att se och ta sanningen exakt såsom den uppenbarade sig. Han hade inget att sätta emot. Igen. Hans mamma, som hade fått ett lungcancerbesked och påbörjat följdriktig behandling, rycktes ändå i ett kort ögonblick bryskt och abrupt ifrån honom. I en bilolycka. Under en och samma höst var han med om en skilsmässa, flyttade, bytte jobb och miste sin mamma. Det var en tid av avancerad förvirring, som Ari uttrycker det.

”Jag har aldrig saknat syskon”

– Jag var enda barnet, hade inga syskon. Jag har i och för sig aldrig saknat syskon; man kan inte sakna något man inte vet något om. Men när min mamma dog kände jag mig genuint ensam.

Ari är mitt i livet. Vad vi vet just nu. Det är så han själv skulle ha sagt. Han återkommer till värdet av att förstå sin litenhet och livets förgänglighet. Det verkar som att han redan har levt några rundor extra, sprungit före oss andra några varv. Det är ingen överdrift att hävda att hans livshistoria är unik. Efter sin skilsmässa från sin första fru, som han har sonen Isak med, mötte han Malin. Ari hade hittat tillbaka till ljuset och kärleken till livet igen. Men när han var 37 år förlorade han även Malin, som också är mamma till hans två äldsta döttrar, Philippa och Mi.

001_ari_3
”Ett hem utan bastu är inget hem”. Augusti 1967 i finska Lappo i Österbotten. Ari badar i en vedeldad bastu hos farfar Vilho medan pappa Pentti fick agera fotograf.

Sjukdomsbeskedet kom som en chock. Inte verkligt. Men det var just det det var. Det var en verklighet som slog undan fötterna på en småbarnsfamilj, mitt uppe i aktivitet, vardagslogistik och karriärdrömmar. Den oåterkalleliga sanningen hette cancer. Sjukdomsförloppet var snabbt. Och Malin, som vid det allvarliga beskedet väntade lilla Mi, hade bara hunnit 23 veckor in i graviditeten. Mi, med mellannamnet Rakel, förlöstes sedan i vecka 30 och det var tacksamt nog en livskraftig liten flicka som då såg dagens ljus. Malin blev dessvärre bara 32 år gammal. Ung.

”Det tog lång tid att börja älska livet igen…”

– När detta hände kom mycket i kapp mig. Det blev helt enkelt för mycket. Hela tillvaron rasade samman och min sociala infrastruktur slogs helt i spillror. Livet bytte ännu en gång skepnad. Den här gången värre än någonsin tidigare, långt bortom allt jag någonsin kunde föreställa mig i min vildaste fantasi, säger Ari.

De bodde då i Sundsvall, en stad där Ari hade bott under 14 år. Och det var också där han blev varse att framtiden inte går att förutse. Det livet hade varit var inte vad han hade att förvänta sig. Insikterna slog ned som en bomb framför honom. Ingenting blev sig likt igen, på något plan. Nio av tio vänner försvann, vissa på goda grunder, andra utan synliga skäl.

– Det tog lång tid för mig att komma tillbaka. Och att hitta mig själv. Det tog lång tid att börja älska livet igen.

Malin dog veckan innan sin 33e födelsedag. Sex veckor dessförinnan hade lilla Mi kommit till världen, och storasyster Philippa var då endast 20 månader. Ari och Malin fick knappt fyra år tillsammans. De var gifta i endast två månader. Ari anser att många har svårt att handskas med döden. Det berömda stora locket läggs på. När någon drabbas av en akut kris, oavsett hur den ser ut, är den största trösten att omgivningen närmar sig – inte fjärmar sig. Ari tror att all krishantering och sorgbearbetning går fortare när man är nära det svåra. Han tror att många av oss skulle må bra av att inte vara så rädda för att vara närmare döden, att prata om den, att ta på den.

– Jag har själv haft förmånen att få bära kistan med nära och kära i graven, och fått hedra de bortgångna med ett handfast farväl. Ju närmare döden desto närmare livet. Detta är något som jag verkligen fått erfara. Förmår du inte att prata om det som hänt är det lätt att man bara skjuter allt svårt framför sig, men resultatet blir att den processen ändå till slut kommer att nå fram till dig. Och då måste du ta i den senare istället. Det kan visa sig bli mycket tyngre.

"Har alltid rest ensam på mina långresor." Året är 1988 och Ari går en inkaled i Peru, mot Machu Picchu.
”Har alltid rest ensam på mina långresor.” Året är 1988 och Ari går en inkaled i Peru, mot Machu Picchu.

Ari menar att var sak har sin tid. Han har i sin ungdom rest världen runt, och han har alltid längtat någonstans. Hans resor har varit en del av hans navelskådande. Och som gjort att han kommit fram till många av sina värderingar som han har idag. Han har alltid sökt vägar för att hitta sig själv, finna ett lugn och att trivas i det. Han har arbetat med sina egna rädslor. Och han har strävat efter att känna tacksamhet för det han har. Och visst tänker han på Malin nu och då. Han ser henne även ofta till vardags i Mi och Philippa, ögonblicksbilder, när han minst anar det. Det kan vara ett litet ansikte i ljuset vid diskmaskinen en onsdagsmorgon på väg till jobbet. Och ibland när livet ter sig extra hoppfullt och lyckligt kan han känna sorg för Malins skull. Över att hon inte fick uppleva mer av livet. Men kärleken bestämde sig för att hitta Ari igen. Han lever idag i ett kärleksfullt äktenskap med sin fru Mona, som han fått ytterligare två barn med, Nelly och brorsan Maximilian, yngst i skaran av nu fem Riabacke-barn. Ari och Mona möttes genom jobbet för 10 år sedan och romantik uppstod över några forskningsartiklar de skrev tillsammans. Mona, som är elva år yngre än Ari, levde då ett singelliv i Stockholm och var som bäst i färd med sina doktorandstudier. Studier och singelliv till trots. De förlovade sig på Sockertoppen i Rio de Janeiro ett år efter att de hade träffats, och ett halvår därefter gifte de sig i Sydney.

”Har vi en dag kvar? Eller 15 år?”

– Det var inte helt självklart att det skulle bli vi. Det fanns många saker som på pappret inte alls såg enkelt ut, inte minst med tanke på att jag några år tidigare hade mist min fru, var trebarnsfar och hade min hemvist i en liten stad i norra Sverige. Men känslorna var de rätta. Kärleken segrade över logiken, och många undrade säkert vad Mona såg hos mig, säger Ari och ler. Det är ändå helt fantastiskt vad livet har att erbjuda; om vi har en stark övertygelse så kan den åstadkomma underverk. Ur de mörkaste stunder kan styrka och ljus växa fram.

Monas egyptiska släktingar sa redan i början av deras relation att ”Gud hade sänt Mona till Ari och barnen”, och han förklarar att han är benägen att tro dem. Mona och Ari var mot alla odds. Men den dagen Mona kom in i Aris liv var också den dagen som Mona tog in Mi och Philippa till sitt hjärta. Samma sak gällde för de små flickorna, som hade saknat en mamma.

– De tog till sig Mona med stor värme från första sekunden. Idag säger vi att tjejerna har mamma-Mona på jorden och mamma-Malin i himlen. Vi håller Malins minne vid liv, och vi har alla henne att tacka för så mycket, kring så många frågor som handlar om livet, säger Ari.

Ari är verbal som få, och det verkar som att han inte bara tänkt igenom precis allt han förklarar, utan att han även levt och andats det han beskriver. Han berättar att han idag lever ett liv bortom det han någonsin kunnat drömma om, tack vare det han upplevt och genomlidit. Han återkommer till nuet och önskar att människor kunde sluta att gräma sig över det som varit – eller över det som ska komma.

– Bara räntan går ned lite, eller bara vi kan köpa den eller den bilen så kommer allt att bli bra… Men den sanna lyckan har väldigt lite med räntor och prylar att göra. Detta kan sägas många gånger, även om jag är noga med att inte lägga mig i andra människors val och prioriteringar. Lev och låt leva.

Ari har i alla fall själv fångat in sina egna prioriteringar och gjort medvetna val. Och han tänker aldrig släppa dessa.

”Ju närmare döden desto närmare livet…”

– I regel jobbar människor mycket mer än de spenderar tid med sina familjer. Är det så att ett projekt har brakat på jobbet så tillsätter man genast extra resurser, men hur många är det som ställer in jobbet för att det krisar i familjen? Hur många sätter in lite extra resurser då i form av närvaro, till exempel?

Svaren på många av livets gåtor finns inom oss själva, säger Ari Riabacke. Det finns ingen manual i världen som överträffar detta eller som visar den exakta vägen på ett mer sant sätt.

– Vad känns rätt för mig? Det jag ofta upplever i mötet med människor är att många är alldeles för måna om att passa in och alldeles för upptagna med vad andra tycker. Men hur vill vi leva våra egna liv? Om vi hade tre år kvar att leva? När jag ställer den frågan svarar de allra flesta att de då skulle jobba mindre, absolut inte mer, och de skulle göra helt andra saker än vad de gör idag. Men varför gör man inte det? Det råder många gånger ett oroväckande stort glapp mellan vad man skulle göra – mot vad man i verkligheten gör idag.

Ari vill ta diskussionen till ytterligare en nivå. För om man ber människor att helt bortse från karriär, prestige och pengar har hans iakttagelser visat att människors tankar hamnar på en helt annan plats. Den frihet som pengar ger är då inte frihet i sin egentliga mening.

– Men är det inte där vi ska börja? Vad är sann och äkta frihet? När du funderar på hur du vill leva ditt liv är det inte då viktigast att titta på vilka eventuella förändringar du vill uppnå? Många gånger handlar det inte om något annat än att våga ta ett kliv ut i det okända. För att på allvar lyckas ta sig ur gamla mönster och hjulspår måste modet vara ledstjärnan. Många vill bryta och komma vidare, men väldigt många av oss stannar i det kända och hemtama, för att vi tror att det är den säkraste vägen. Men faktum är att den absolut säkraste vägen för att inte komma vidare i livet är att inte följa våra drömmar. Och om vi inte följer våra drömmar, vad finns då kvar?

I samtalet med Ari är det inte minst i de här sammanhangen som han verkligen brinner. Han går dagligen emot sina rädslor, sina tvivel. Han förklarar att det är en enorm känsla när han ibland får höra historier från människor som vågar mer, när de tagit betydande steg i sina liv efter att de hört honom tala. Han berättar aldrig för någon hur den ska göra, men han berättar hur han själv har gjort. Människor må tvivla på det du säger – men inte på det du gör.

– Vad är det värsta som kan hända? I Sverige är det många gånger viktigare att inte göra fel än att göra rätt, säger han. Men vad är rätt? Eller fel? Rädslan över att misslyckas har skapat oändligt många fler misslyckanden än misslyckandet i sig själv. Och när det gäller livet i stort så är det för många mycket viktigare att det ser bra ut än att det i själva verket är bra. Vi är så måna om ytan snarare än att gå på djupet; människor kan offra mycket för att bilden om dem själva inte ska krackelera.

När han hoppade av sitt förra jobb som Head of Business Intelligence på ett management- och it-konsultbolag var det många som tog sig för pannan. Det var ett bra jobb – till och med ett riktigt drömjobb för Ari.

Pappas pojke. Maximilian, 3 år och pappa Ari utanför Dalarö i Stockholms skärgård. Bilden togs av Aris fru och Maximilians Mamma Mona för två år sedan.
Pappas pojke. Maximilian, 3 år och pappa Ari utanför Dalarö i Stockholms skärgård. Bilden togs av Aris fru och Maximilians Mamma Mona för två år sedan.

– Men det räckte inte ändå. Jag ville mer. Jag ville nå en annan dimension, och jag ville skapa större nytta än enbart affärsnytta. Jag tog ett kliv ut på 70000 famnars djup, som Kierkegaard skulle ha uttryckt saken. Vi startade eget, och folk omkring mig undrade ganska snart om det gick…”bra”? Och jag svarade ”Ja, det går bra, så inihelvete bra! Men pengarna är inte desamma.” För det var ju det som många egentligen undrade när de ställde frågan till mig – om vi tjänade bra med pengar.

Ari och Mona hade fyra barn att försörja hemma. Rent ekonomiskt var det inte en vinst, men Ari och Mona fick nu möjlighet att hämta och lämna på dagis i större utsträckning utan stress, och som familj kunde de börja styra över sin tid och tillvaro på ett sätt som skulle visa sig bli långt mycket bättre än de hade kunnat drömma om.

– Jag fick spendera mer tid med dem jag älskar, säger Ari. Vi får inga garantier för hur framtiden ska bli, men jag skulle inte förlåta mig själv om jag inte vågade prova det jag innerst inne längtar efter. Att prata och föreläsa om dessa saker förpliktigar. Det gäller att leva som man lär.

Ari Riabacke är en mästare på så kallade one liners, komprimerade kärnfulla budskap som kokats ned till enkla rader i form av citat. Det finns sanningar som inte kräver långa lektioner men som aktiverar enkla och bra förhållningssätt, som små regler att luta sig mot under resans gång, menar han.

”Jag har lärt mig väldigt lite i medgång…”

– Min pappa sa ofta: ”Den girige har alltid ett smutsigt slut.” Och det där har verkligen etsat sig fast i mitt huvud. Att vara snål och ogenerös kan aldrig vara ett vinnande koncept. Under ett kort ögonblick kanske men aldrig vid slutet av dagen. Eller som det gamla citatet: ”Det är inte i medvind utan i motvind en drake lyfter.” Det innehåller mycket vishet. Jag har personligen lärt mig väldigt lite överhuvudtaget i medgång. Det är i samband med, eller, rättare sagt, efter de svåraste stunderna i mitt liv som jag har utvecklats och tagit mina viktigaste steg. Det är när du tappar kontrollen och darrar på manschetten, när det drar ihop sig på allvar, som livet blir på riktigt. Det är i skarpa lägen som allt avgörs.

Ari förstår samtidigt att han inte kan få med sig samtliga passagerare på tåget. Han betonar att många givetvis har andra idéer om hur livet ska levas och egna uppfattningar om vad som är viktigt; detta är den självklaraste saken i världen. Det finns inte ett sätt, en lösning eller en enda sanning.

– Alla äger sina egna liv och erfarenheter; man kan aldrig fullt ut förstå en annan människa eftersom vi alla är unika individer med unika livshistorier. När jag föreläser i de här frågorna handlar allt om att öppna upp, inte att ge order. Jag vill dela med mig av mina erfarenheter – inte tala om för någon annan vad han eller hon ska göra. Just att dela är det som räknas för mig. Att ge är att få.

Ari är ovanligt noga med att betona var han kommer ifrån.

– Utan vår historia har vi ingen framtid. Mina värderingar och normer har jag delvis fått med mig hemifrån, men annat som jag vet och äger idag har jag byggt upp efter hand. Livet har definitivt format mig till den jag är idag. Min livsinställning har inte varit statisk utan förändrats under resans gång. Jag vet att jag har gjort en klassresa, som i mångas ögon är fantastisk, men utan min historia så är jag förlorad. Jag måste hålla backspegeln ren. Vi måste spela med de kort vi har fått på vår giv. Vi har inga andra val. Jag brukar säga att jag är en arbetarpojk från Marielund i Norrköping. Sedan har jag bredvid detta en annorlunda resa med osedvanligt mycket studier bakom mig. Jag kan obehindrat röra mig i vitt skilda miljöer, och jag kan möta människor som de är, oavsett titel, position eller status. För att jag är jag. Och jag gör ingen skillnad. Precis det här är det som många uppskattar, tror jag, att du blir sedd för den människa du är och inte blir bemött utifrån den position du innehar. Det gäller att vara förankrad i myllan, inte sväva iväg och bli någon annan. Det har aldrig fungerat särskilt väl.

Vänster: Alltid redo med kabinväskan. En av alla resor till och från möten – till och från talarscenerna. Höger: Ari är tillbaka där allt började, på sin barndomsgård i Marielund i Norrköping.
Vänster: Alltid redo med kabinväskan. En av alla resor till och från möten – till och från talarscenerna.
Höger: Ari är tillbaka där allt började, på sin barndomsgård i Marielund i Norrköping.

Ari Riabacke bjuder på sig själv. Han formulerar, nyanserar, ventilerar och analyserar. Som att han vore född till det. I mötet med honom blir allt plötsligt möjligt och legitimt. Inga frågor är komplicerade eller på något sätt för laddade. Detta skapar trygghet.

– Kanske är det för att jag blottar mig själv? Kan man inte bjuda på sig själv så kan man ju inte heller vara sig själv. Och det är här jag tror att människor blir bekväma med mig. Jag är rätt öppen med vem jag är, och var jag står. Livet blir så oerhört mycket lättare när man slipper spela teater. Det är klart att många av oss har några söta skelett i garderoben, och så måste det få vara, men den största hemligheten, tror jag, är den som handlar om vem du verkligen är. Många är gåtfulla med vilka de är; man döljer gärna ibland sitt rätta jag. Men människor blir fascinerade – eller snarare lugna – när de märker att du är dig själv.

En del omdömen säger att man inte behöver positionera sig med Ari Riabacke. ”Man behöver inte göra sig till. Man kan bara vara.” Nyckeln till detta, enligt honom själv, är just en stark närvaro i sin egen verklighet. Han återkommer till den genuina tacksamheten över vad han har i radhuset i förorten – vad som fyller det hus där han äter och sover tillsammans med dem han älskar mest. Ari är medveten om att många upplever att han avviker från den gängse normen. Han misstänker att detta delvis även beror på hans sätt att förhålla sig till den tid vi är tilldelade här på jorden. Eller snarare det här förhållningssättet: Att inte veta något alls om tiden.

– Många lever i en falsk villfarelse om att vi lever till dess att vi blir lite drygt 80 år. Och det är ju inte alls säkert att vi gör det, ler han. Det kan vara över i morgon. Livet är här och nu. Det är just nu det som ska göras måste göras; skjuter vi upp till sedan blir det kanske aldrig av.

Idag är Ari inte särskilt bekymrad över vad andra anser om honom; han är inte besvärad över att han inte ska duga eller inte skulle vara omtyckt. Men det har inte alltid varit så.

– Jag mår själv så mycket bättre nu när jag lägger mitt eget fokus på vad jag själv uppskattar och det jag har istället för att jämföra mig med andra och även hur de tänker kring mig. Den moderna medborgaren har många gånger orealistiska förväntningar på tillvaron – och då räcker i regel ingenting. Att vilja ha mer av vad det än må vara gör oss sällan lyckligare, säger han.

Vi ser inte träden för skogen. Eller skogen för träden. Enligt Ari ligger tillfredsställelsen många gånger mycket närmare tillhands än vad som kanske föresvävar oss. Välfärden handlar om mat på bordet, hälsa och vänner. Svårare än så är det inte. Och han slår samtidigt fast att det inte är hur vi har det – utan hur vi tar det – som är det som direkt avgör för om vi kommer att uppleva lycka eller inte.

”Jag har en sötsur relation till Facebook…”

– Facebook är ett bra exempel på hur viktigt det är med ytan. Du ser sällan när människor bråkar där, men det som däremot ger många likes på din statusrad är bilder från fondueaftnar i fjällen eller på dina nyplanterade blommor på balkongen. Och om en människa blir åtrådd skapar det ännu större åtrå hos många. Jag har personligen en sötsur relation till Facebook som å sin sida verkligen har fattat hur vi människor fungerar – så att de lyckas spela på våra sköraste bekräftelsesträngar och hittar fram till vårt dopamin i hjärnan. Vi gillar uppskattning och uppmärksamhet så till den milda grad att vi kan bli beroende. Och även fast jag idag är friare från andra människors tyckande så måste jag erkänna att några extra likes på min egen statusrad känns bra, även för mig. Jag är inte annorlunda utan bara människa jag också, ler han.

Aris absoluta huvudnummer är att inte tappa bort sig själv i djungeln av snabba likes och i jakten på den perfekta ytan. Till och med bilden av hur ett kärleksförhållande ska se ut bygger normer till de yttre fasaderna. Bara för att en relation är lång så betyder inte detta nödvändigtvis att man har lyckats i kärlek. Men inte sällan är detta en rådande uppfattning när vi värderar relationer, menar han. Det viktiga är inte att vara den som man tror att andra ska uppskatta. Och här måste man helt enkelt tänka lite extra, som Ari uttrycker det hela. Han upprepar att modet är det som avgör för att hitta rätt. Och att insikten om vem man är och vad man vill är en förutsättning för att inte bli till frön för vinden.

– Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att flera ska bli fria från rädslor som förminskar dem. Men för att lösa knutarna måste du först gå inåt; det finns ingen annan väg ut, tror jag. Är vi inte tydliga med oss själva kan vi inte heller vara tydliga med andra. Om vi inte litar på oss själva, vem ska då lite på oss?

Ari betonar också värdet av att våga lita på sin intuition i större utsträckning. Vad säger din inre röst?

– Ibland när människor frågar mig om råd, hur de ska välja eller vilket beslut de ska fatta märker jag ganska snart vad de vill att jag ska säga. Men jag märker ju att de redan själva vet vad som är rätt och vad de innerst inne vill. Men de vågar bara inte uttala orden och uttala svaret själva. Många vet verkligen vad de känner, och känns det rätt så är det sällan helt fel.

En vanlig dag på jobbet för Ari Riabacke, som flera gånger stått som talare inför en fullsatt Oscarsteatern i centrala Stockholm
En vanlig dag på jobbet för Ari Riabacke, som flera gånger stått som talare inför en fullsatt Oscarsteatern i centrala Stockholm

Ari menar också att det är väldigt mänskligt att ha en önskan om att vilja kunna förklara allt. Men allt låter sig inte förklaras. Som livet, går det att förklara? Han tror att livet i bästa fall kan förstås med något slags facit i handen. Men aldrig i förväg.

– Jag är väldigt snabb till handling, fattar ofta snabba beslut. Jag tar hellre snabba och dåliga beslut än långsamma och bra, som min fru en gång uttryckte saken, säger Ari med ett leende. Det kanske inte alltid blir ett önskvärt resultat, men det mesta går att korrigera. Antalet beslut är oändligt, och du kan alltid ta ett nytt!

Mycket snack och liten verkstad är inte Aris melodi alls. Han vet att när en person börjar säga att den borde göra den resan eller borde köpa det huset eller borde förverkliga gamla drömmar drar han öronen åt sig.

– Vaddå borde? De som säger så gör så gott som aldrig något av det som de säger att de borde. Men den som ställer frågorna Hur gjorde du? Vad krävs? får mig att lyssna.

I mötet med Ari Riabacke går det inte att passera hans flöde av tankar och intellektuella spänst utan att bli tagen. Han har inte bara funnit sin egen väg utan inspirerar även andra att finna sina vägar. Att han är en populär och efterfrågad talare är inte alls underligt, ej heller svårt att bekräfta. Han smittar sin omgivning, sin publik, med sin nyanserade bild. Med sin glimt i ögat. Med sin osminkade värme. Han slår sig inte för bröstet och gör ingen ansats att förhäva sig. Men han skulle gott kunna kosta på sig att skryta lite utan att behöva skämmas. Denne ciceron sprider livskraft och bjuder på äkta tillförsikt.

– Det finns inga givna regler eller självklarheter i hur vi ska leva och göra. Vi måste dock bli lite snällare mot oss själva och vara sunt egoistiska snarare än att gå efter en norm. Så länge du är i andra människors ”våld” i meningen att du bryr dig om allt de säger och tycker är du chanslös. Ställ frågan: Vem är jag? Här inne? Och Ari sätter fingret i mellangärdet på sig själv.

Några av Aris bästa förebilder är personer som han inte alltid tyckt om så mycket, till och med personer som han verkligen ogillat. Han menar att de som inte varit snälla kan vara de största vägledarna.

– Det här är kanske inte förebilder i en klassisk mening men ändå individer som adderat stort mervärde och givit mig kunskaper som jag dragit stor nytta av senare. Människor kan verkligen bana vägen för dig genom att vara exempel på hur man inte ska göra eller vara.

Bra eller dåliga förebilder. Ideal eller vägledare. Hjältar och ikoner. Rättesnören. Den allra största av dem alla är Aris egen fru Mona.

– Hon äger en äkta moderlighet som är bland det vackraste jag sett. Inte bara genom att packa gympapåsar, hjälpa till med läxor eller ge barnen omsorgsfullt lagad mat utan genom att hon ser dem allihop, var och en för sig, bekräftar dem, stöttar dem och ger dem kärlek. Långt ifrån alla skulle ha klarat av det hon har åstadkommit i vår livssituation och med alla våra barn. Mona är verkligen på riktigt. Hennes kärlek är gränslös.

Ari skriver ingen på näsan. Men han berättar hur han själv gjort, vad han har känt och hur han har valt att leva sitt eget liv. Hans egna ord väger tungt då han gjort verklighet av sina värderingar.

”Livet är inget som ska förstås och analyseras utan som ska kännas och levas…”

– När jag blev ärlig mot mig själv blev jag också ett större bidrag för min omgivning. Jag är oändligt tacksam över att jag finns i den här formen nu. Och det allra bästa livet hittar jag i min egen vardag. Förmågan att uppskatta vardagen är utan konkurrens den mest exklusiva gåva jag själv har fått mig till livs. Vardagen är livet.

En fågel som sitter på en gren är inte beroende av grenen – utan av att kunna flyga om grenen brister. Så talar Ari Riabacke. Han har en övertygelse som blir till styrka som kanaliseras i det han kallar livet. Livet är inget som ska förstås och analyseras utan som ska kännas och levas. Så här talar Ari Riabacke också. Ett egendesignat citat som redan blivit en klassiker. Och där är han. Hans vindstilla blågröna ögon vilar i en paus. Blicken har styrt kosan mot något vagt. Och han ler. Varmt. Här sitter en spjuver.

– Vet du, den dagen jag vågade vara mig själv var också exakt den dagen jag blev helt fri. Den dagen började mitt liv på riktigt.

Ari Riabacke:

49 år, född i Kräftans tecken.

Civilekonom och doktor i datavetenskap med inriktning risk- och beslutsanalys.

Bor i radhus söder om Söder i Stockholm.

Gift med Mona, 39 år, civilingenjör och doktor i datavetenskap med inriktning risk- och beslutsanalys.

Har barnen Isak, 21 år, Philippa, 14, Mi 12, Nelly, 8 och Maximilian 5 år.

Har som fritidsintressen att träna, åka slalom och följa motorsporten Formel 1 – ”en fantastisk folkfest och en intelligent sport – även om det för den oinvigde kan te sig märkligt att bara åka runt, runt, runt…”

Monza utanför Milano, 2014. Aris stora intresse för Formel 1 har följt honom under åren. Han kör själv en ny Volvo XC-90.
Monza utanför Milano, 2014. Aris stora intresse för Formel 1 har följt honom under åren. Han kör själv en ny Volvo XC-90.

Säger om sig själv: ”Blivit en ganska trist typ som betalar räkningarna i tid, går hem tidigt från jobbet, är så gott som aldrig ute efter klockan åtta på kvällarna och spenderar 90 procent av min lediga tid med familjen.”

Författare till boken Beslutspyramiden (2013):
Boken syftar till att öka kunskapen i vad som påverkar oss när vi fattar beslut och hur man kan göra bättre affärer samt leva det liv man önskar. ”Hur kommer det sig att många av oss till exempel lägger mer tid på val av elleverantör än på val av livspartner?” Boken blev 2014 nominerad till årets HR-bok av Personal och Ledarskap. Boken är även utgiven på finska och norska, och en engelsk utgåva är planerad till hösten 2015.

Om jag vore…

Ett fordon: F1-bil. Enkelt!

Ett djur: Hellre en dag som ett lejon än 100 år som ett får…

En blomma: En stor röd Grand Prix-ros

Ett land: Finland

En dryck: Kallt vatten med bubblor, mycket bubblor!

En maträtt: Renskav

En kvinnlig skådespelerska: Lena Olin

En manlig skådespelare: Matthew McConaughey i rollen som Rust Cohle i den amerikanske tv-serien True Detective

Ett klädesplagg: En tunn dunväst

En färg: Röd

En årstid: Höst

Intervjuad av Gabriella Grünwald